Audioguider och multimedieturer i museerna
Museidebatter får sällan plats på en saletikett. Texten nedan följer audioguidens historia, de ledande positionerna, de senaste fallen och var samtalet står idag. Frågan handlar om mer än teknik den handlar om vem som ges rätten att tala över ett föremål och vad besökaren ska titta på medan rösten talar.
Kassettåldern
Audioguider dök upp i större museer på 1950-talet, först på reel-tape. Vid 1990-talets början var de allmänt tillgängliga på kassett eller handhållna digitala enheter. Kombinationen av en auktoritativ röst och en kronologisk kommentar definierade formen och institutionaliserade museets "expertröst" som en del av besöksupplevelsen.
App-baserade guider
Smartphone-app-guider dök upp från slutet av 2000-talet. De gör det möjligt för museer att erbjuda fler språk, integrera bilder och video samt uppdatera innehåll utan ny hårdvara. Nackdelen: besökaren behöver en uppladdad smartphone och kunskap att navigera, och en del besökare upplever att tekniken kommer mellan dem och föremålet.
Egen hörlur, eget telefon
Många museer erbjuder idag ingen hårdvara alls besökaren laddar ner appen och tar med egna hörlurar. Vatikanmuseerna, Rijksmuseum och flera andra har gått den vägen. Modellen är miljömässigt och hygieniskt vettig, men förutsätter att besökaren har resurser och kunskap som inte alla har.
Acoustiguide och Antenna
De två stora kommersiella audioguide-producenterna Acoustiguide (numera del av Visit Group) och Antenna International producerar innehåll för en stor del av världens större museer. Stilen tenderar att likna varandra över institutionsgränser, vilket varit föremål för kritik från museipedagoger som menar att den lokala rösten försvinner.
Kändisröster
Större utställningar har ofta igenkännbara berättare skådespelare, regissörer, intellektuella lika mycket av marknadsskäl som av innehållsskäl. Resultatet är blandat: vissa berättare tillför genuin substans, andra läser ojämna manus. Det fungerar bäst när berättaren själv har en relevant koppling till innehållet.
Curator's tour
Många museer erbjuder en "director's tour" eller "curator's tour" som ett alternativ den institutionella rösten i stället för en generisk berättelse. Det är en form som ofta belönar besökaren med information som annars stannar i utställningskataloger.
Barnguider
Egna barnguider följer typiskt kortare rutter, har mer lekfulla ramar och interaktiva inslag. British Museum och Met har båda omfattande barnprogram, och kvalitetsskillnaden mellan en vuxenguide och en bra barnguide är ofta större än vad föräldrar tror.
Tillgänglighet
Audioguider innehåller i ökande grad audiobeskrivning för blinda och synsvaga besökare, teckenspråksvideo för döva, justerbar uppspelningshastighet och textat innehåll. För många besökare med funktionsvariationer är detta inte en bekvämlighet utan en förutsättning för deltagande.
Kritiska frågor
Kritiker menar att audioguider avhåller besökare från att titta noggrant att lyssnandet blir en ersättning för seendet. Vissa museer experimenterar med ljud som uppmanar till att titta snarare än beskriver det som syns. Vetenskapliga studier är blandade: vissa visar förbättrad minnesåterkallning, andra visar minskad besökstid framför enskilda objekt.
Museums politik och etik är rörliga mål. Ovanstående representerar läget vid skrivande stund; kontrollera aktuella utvecklingar innan starka slutsatser dras. På kartan markeras de hus som genomgående är ledande på audioguide-utveckling.