Den vita kuben
Museidiskussioner ryms sällan på en utställningsetikett. Texten nedan följer frågans historia, de ledande positionerna, de senaste fallen och var samtalet står idag. Den vita kuben har varit den dominerande galleriutformningen i 80 år men dess självklarhet har under det senaste decenniet öppet börjat ifrågasättas.
Ursprung
Den vita kuben kala vita väggar, polerat betong- eller trägolv, diskret belysning, ingen kontextualiserande dekoration uppstod som standard för modernistiska gallerier från 1930-talet. Alfred Barrs installationsansats vid MoMA var en tidig förebild. En designvägledning som kom att definiera generationer av museipraktik.
Brian O'Dohertys kritik
Brian O'Dohertys essäer i Artforum 1976, Inside the White Cube (senare bok), definierade och kritiserade den vita kubens konvention som ett ideologiskt val maskerat som neutralt. Han hävdade att den vita kuben betonade individuell kontemplation, dekontextualiserade verken och förstärkte konst-som-handelsvara. Den centrala kritiska texten i hela debatten.
Galleriskolan före modernismen
1800-talets gallerier var typiskt tapetserade eller målade i djupröd eller grön, med målningar hängda salongstil (flera rader, ram mot ram, från golv till tak). Wallace Collection i London bevarar denna ansats; Frick Collection delvis gör det. En radikalt annorlunda visuell vana än den vita kubens stränghet.
Den modernistiska övergången
MoMAs första installationer under Barr tillämpade modernistiska designprinciper enkelradshängning, generösa avstånd, kala väggar som blev den dominerande konventionen för de följande åttio åren. Den modernistiska estetiken segrade nästan utan motstånd och vände sig till framtid.
Samtida alternativ
Senare galleridesign har alltmer ifrågasatt den vita kuben färgade väggar (Sainsbury Wings djupblå och röda rum), rekonstruktioner av perioderum, designerinstallationer (Carsten Höller, Robert Wilson) och ambienta belysningar. Den självklara default-positionen luckras gradvis upp.
Argument för den vita kuben
Försvarare hävdar att den vita kuben tillåter publiken att fokusera på verket utan distraktion, att den anpassar sig till många konstformer och att dess 'neutralitet' i värsta fall är en användbar illusion. Inget av argumenten är helt utan grund.
Argument emot
Kritiker hävdar att den vita kuben inte är neutral utan specifikt modernistisk, att den missgynnar vissa typer av konst (religiösa ikoner, etnografiska föremål, samtida installationer) och att den förstärker en exkluderande estetik. Den kulturhistoriska invändningen är den tyngsta.
Hybridmodeller
Många senare museer kombinerar vita-kub-gallerier för samtidskonst med mer kontextualiserade miljöer för historiskt eller etnografiskt material acceptera att ingen enskild konvention tjänar alla samlingar. Den pragmatiska syntesen som idag dominerar bland nyutformade museer.
Slutsats
Den vita kuben är inte längre den oifrågasatta defaultpositionen. Dess val ses nu som ett kurateriellt beslut, inte en neutral utgångspunkt. Den principiella förändringen i samtida museipraktik som påverkar varje ny utställning.
Museipolitik och etik är rörliga mål. Ovanstående representerar situationen vid skrivtillfället; kontrollera aktuella utvecklingar innan du drar fasta slutsatser.
På kartan
Hitta varje institution som nämns ovan på den interaktiva kartan filtrera per land, samlingstyp eller entrépolicy för att planera en realistisk rutt.